Du tycks inte ha nåtts av så många brev från dem som protesterar mot dagens asylpolitik. De flesta breven gått till politiker, men det är dags att ändra på det nu.

Socialdemokratin vilar på solidaritetens grund. Välfärdssystemet har byggts ut med solidariteten i fonden.

Hösten 2015 trädde ett solidariskt civilsamhälle in. Utan det hade betydligt fler människor farit illa. 

Inemot 100 000 människor har engagerat sig i de 23 000 ensamkommande ungdomarna från Afghanistan. Familjehemsföräldrar, lärare, idrottsledare, vårdpersonal, boendepersonal, volontärer, politiker, gode män, advokater. 

Alla dessa har visat empati och gett omsorg till utsatta, så som man förväntar sig i ett gott civilsamhälle.  

Två större rörelser kan ses:

#Vi står inte ut men slutar aldrig kämpa, där den öppna facebooksidan har 61 000 "gillare". Uppropet "Amnesti för våra ensamkommande barn och unga" har nästan lika många undertecknare. 

Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! är ett upprop med 9000 undertecknare, en hemsida med mycket material samt en mycket aktiv facebookgrupp med 19 000 medlemmar.

De sittstrejkande ungdomarna har medfört att svenska folket blivit upplysta om vad som pågår. Opinionen är på ungdomarnas sida.

Motståndet mot rasism, nazism och fascism har ökat. Det märktes den 19 augusti, då med kort varsel över 1000 personer kom till Medborgarplatsen, och i Göteborg under bokmässan. Detta är oerhört viktigt i ett allt mer polariserat samhälle och jag är säker på att de afghanska ungdomarna som har skött sin demonstration fredligt har bidragit till detta.

Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det helt bakvänt att skicka tillbaka ungdomarna den dag de fyller 18 år. Det är först då de har möjlighet att börja arbeta vilket Sverige verkligen behöver i en tid när vi har arbetskrafts brist. Mycket skattepengar har gått åt till skola och andra insatser för de afganska ungdomarna och de allra flesta vill börja arbeta eller studera vidare. Att förlora den resursen är inte försvarbart.

Jag hoppas att du blir glad att få ett personligt brev från en medborgare i ett av världens mest demokratiska länder. Det är en tillgång för ett land att ha engagerade medborgare som visar empati och bryr sig om de som är utsatta. 

Kanske inte ens du själv skulle vilja leva i ett land där ingen reagerat på dagens missförhållanden i asylpolitiken.  

Tove J Siim
Stockholm