Öppet brev till Johan Löfstrand (S)

personligt brev rättsosäkerhet

2017-09-18

Hej

2015 så kom jag och min familj hem till Sverige efter att ha bott i Spanien i ca 1,5 år. Redan innan vi kom hem så sa jag till min man att jag kände att jag ville göra något bra och nyttigt och tänkte att jag ville verkligen stötta barn och unga.
Det blev ett otroligt intensivt år där jag jobbade fulltid på ett nystartat HVB och samtidigt jobbade jag ca 25 % som familjehems konsulent där min roll är att stötta familjehem och deras placeringar.
Eftersom det kom så många ensamkommande så resulterade det i att det blev 40 stycken på boendet och vi fick ca 40 stycken ute i familjehem. Så man kan säga att 2015-16 så gjorde jag inget annat än jobbade med att integrera på alla sätt och vis dessa fantastiska ungdomar.
Bland annat så hade vi nätverkshandledningar tillsammans med familjehemmen och ungdomarna för att öka de kulturella förståelserna för varandra. Sedan åkte jag regelbundet tillsammans med kulturell tolk ut till familjerna och där gjorde vi visions tavlor, vi pratade framtid och motiverade dessa ungdomar att gå i skolan eftersom detta var viktigt och de visste att skolan var en av de avgörande bitarna för att de skulle ha en chans att stanna kvar i Sverige.

Trots all oro och rädslor,trauma och svårt med sömn så klarade de flesta av det med bravur. Det gjorde också att det ganska snabbt visade sig att jag inte behövde ha med mig kulturella tolkar vid alla träffar förutom när vi verkligen behövde prata känslor på ett sätt som gav dem trygghet.
På boendet så var det annorlunda jag upplevde med oro att det kom signaler från ledning att personalen skulle själva anmäla om man misstänkte att en ungdom var äldre.. vi fick uppmaningar att ta fram negativa rapporter om ungdomarna, vid ett APT möte så fick jag tillsägelse att det inte var ok att fokusera på de positiva sidor som jag såg utan rapporterna skulle enbart innehålla negativa avvikelser. I princip så var Socialtjänsten aldrig på boendet utan killarna fick ha korta möten på deras kontor, detta gjorde att de absolut inte var insatta i deras boende. Jag gjorde anmälningar om episoder som inträffade till närmsta chef och vid ett tillfälle så IVO anmäldes en händelse där jag såg att en ungdom blev oerhört manipulerad av personal. Detta ledde sedan till att jag inte orkade jobba kvar där. Vid ett specifikt ärende så har en Socialtjänst efter att sett ungdomen gå genom rummet bedömt att han är äldre än 17 år och trots flertalet lärare, kontaktpersoner från boendet så görs bedömningen att han är 18 år han får flytta utan förvarning till Migrationsverkets boende och lämnas utan förklaring av sin gode man. Trots överklagan så bedömde de att ungdomen inte har rätt.
All den rättsosäkerhet som jag under dessa två år har mött har förändrat mig i grunden.

När vi flyttade till Spanien så kunde jag ibland längta till Sverige och tryggheten men det här har skapat en oerhörd otrygghet hos mig som person för myndigheter.
Det som jag har lärt mig är att "inget är som det verkar" och att jag nu verkligen väljer mina vänner. Jag har under den här resan dock lärt känna ett annat Sverige och det är alla eldsjälar som jobbar i det tysta jag har också fått förmånen att lära känna ett gäng ungdomar, ensamkommande som slår mig med häpnad i hur respektfulla och ödmjuka de är och jag ångrar inte en sekund att jag har valt att ägna min tid åt dessa ungdomar. Jag känner att för varje dag som går så får jag så mycket tacksamhet och ärlighet tillbaks som jag i dagsläget kan sakna i samhället.

Jag arbetar fortfarande som familjehemskonsulent och försöker fortfarande trots alla snabba ut och omflyttar stötta både förtvivlade familjehem och även förtvivlade och oroliga ungdomar som bävar för sin 18 års dag när de alltså är så vuxna att de kan stötas ut ur gemenskapen om de inte hunnit skapa ett tillräckligt starkt nätverk under dessa två år!! Jag är på BUP i princip varje vecka med någon ungdom som mår dåligt. Jag försöker även hjälpa till under all min fritid med att ideellt stötta upp antingen ekonomiskt eller bara med rum eller tid... detta tar enormt mycket tid från min ursprungsfamilj som hittils stått ut med detta.

Min förhoppning är att alla politiker nu börjar anamma detta som sker och hjälper alla som verkligen vänder ut och in på sig själva för att vi inte skall få ett parallellsamhälle.
Så min fråga är, hur skall vi jobba för att förtroendet skall byggas upp igen?


Med vänlig hälsning, Anette Avelin

Skriv för amnesti nu!

Detta är brev 24 av 44 i denna kampanj