Hej Emilia,
Jag skriver till dig i hopp om att du vill tänka om när det gäller planerna på att bygga på vår parkmark. Jag förstår att Stockholm behöver växa, men det finns gränser för vad vi kan förlora utan att det påverkar oss boende på djupet. När även parker börjar bebyggas känner jag att något viktigt håller på att gå förlorat.

Jag har alltid sett parken som vårt gemensamma vardagsrum – en plats där alla får plats. Gamla, unga, föräldrar med barnvagnar, ungdomar på väg hem från skolan. Här möts vi, vilar, andas. Den är inte tom yta – den är full av liv. Det gör så ont att se den beskrivas som möjlig byggmark, som om dess värde bara räknas i kvadratmeter.

Vi pratar ofta om demokrati och jämlikhet – men när allmän parkmark tas i anspråk för byggande, är det de utan pengar, inflytande eller sommarhus som drabbas. Parker är det sista fria rummet vi har i staden. De måste få vara heliga.

Jag förstår att staden vill växa och att varje ny bostad ger ökade skatteintäkter – men det får inte ske till vilket pris som helst. För vad händer med staden när det inte längre finns något grönt kvar? När barn inte längre har skog att leka i, när äldre inte har någonstans att andas frisk luft, när fågelsång tystnar mellan husväggar?

Det är inte en mänsklig rättighet att bo just i Stockholm – men det är ett politiskt ansvar att se till att de som bor här vill stanna kvar. Människor flyttar inte till städer för betongen. De flyttar hit för livet mellan husen – det gröna, det mänskliga, det gemensamma. Ta inte bort det vi inte kan bygga tillbaka. Välj en annan väg.

Ha en fin helg i solen,
/Daniel Holking
Västertorp