Det råder missnöje med den tänkta placeringen av Nobelcentret - på Blasieholmen. Och jag håller med. Blasieholmen är inte särskilt representativ för Sverige. Inte för dagens Sverige i alla fall. Sveriges storhet var under slutet av sextiotalet, då den sociala ingenjörskonsten nådde sin höjdpunkt. Den svenska modellen är intimt förknippad med miljonprogrammet och det är svårt att hitta något mer tidstypiskt exempel från den eran än just Tensta.

Men vetenskap och forskning, då? Centret ska ju stå som monument över Sveriges framstående forskare och forskning. Motfrågan som bör ställas är - hur mycket forskning bedrivs det egentligen på Blasieholmen? På sin höjd är det någon överförfriskad ledamot av regeringens forskningsråd som forskar efter oliven i sin draja under Wallenbergsvintermingel på Grand Hotell.

Annat är det i Tensta. Tvärs över Järvafältet finns Sveriges flaggskepp Ericsson- centrum för gårdagens högteknologi. Och E18 utanför går som ett monument över modern teknik - med bilar och andra motorfordon. Det finns till och med trafikljus. Det kan faktiskt vara den enda större infartsleden till en storstad med trafikljus spontant uppsatta mitt i vägen - sannolikt en installation av Salvadore Dali eller åtminstone någon student vid Konstfack.

Nobelgästerna kan med fördel åka från Grand till Tensta med tunnelbana - de är säkert ändå trötta på limousiner, som dessutom skulle fastna i ändlösa trafikköer mellan Sumpan och Barkarby. De får på samma gång möjlighet att beundra Stockholms mest konstnärliga linje - den blå. Nobelcentrets design passar som hand i handske Tenstas tidstypiska arkitektur. Fyrkantigheten i byggnadens struktur samspelar intimt med miljonprogrammets rätblocksformade byggnader och guldet står som relief till den grå betongen.

Allt talar för Tensta. Och då har jag ändå inte nämnt den sociala mobilitet som uppstår under nobelhögtiden - om än högst tillfälligt. Tenstas snittinkomstnivå kommer under några korta timmar att överstiga Östermalms och den svenska jämlika välfärdsstaten visar sig från sin allra bästa sida.

Med förhoppning om att Du vill värna Stockholms skönhet och lyssna på folkopinionen,

Mattias Lundbäck
Stockholm