Hej Gunilla,

Jag som skriver till dig är en av talespersonerna i rörelsen #vistårinteut. Du kanske har hört talas om oss. Vi är en partipolitiskt oberoende rörelse med en åttatusenhövdad kärna av professionella och ideella som i sina uppdrag dagligen möter ensamkommande barn och unga.

Jag vill först och främst berätta att jag tror att vi har idén om ett levande och aktivt civilsamhälle gemensamt - just folkrörelsen är så vacker som koncept tycker jag. Den kan förändra, den kan få folk att växa och den har en demokratiserande funktion.

Jag önskar utifrån tanken om demokratiseringsprocesser att du vill lyssna en liten stund på mig och min berättelse. 

Jag har arbetat med ensamkommande barn och unga sedan 2013, då mina första ensamkommande elever dök upp i klassrummet. Jag känner djup tacksamhet för att jag fått möjlighet att träffa alla dessa fantastiska barn och unga. De har berikat mitt liv; förutom att de allra flesta är resursstarka med en stark drivkraft att ta sig vidare i livet, bär de på så starka livsberättelser. Det har många gånger varit svårt för mig att verkligen förstå att människor kan överleva i såna livsvärldar. Men människan klarar mycket mer än vi anar.

Den positiva känslan jag hade fram till hösten 2015, när vi tog emot många ensamkommande barn och unga i skolan på extremt kort tid, förbyttes till en förlamande känsla av hopplöshet under våren 2016. Och när den nya tillfälliga asyllagen trädde i kraft i juli 2016 blev känslan om möjligt ännu värre. Nu, våren och sommaren 2017, är situationen så illa för Sveriges ensamkommande att det är svårt för mig att stå ut. Varje dag är en kamp nu, både för oss som försöker hålla i barn och unga så att de inte faller handlöst, och för barn och unga, som tvingas in i kraftfulla hopplöshetstillstånd. 

Det är ett allvarligt läge helt enkelt. De relationer som byggts upp under flera års tid, både i samverkan mellan kommunernas olika verksamheter och mellan lärare, socialsekreterare, familjehem, boendepersonal, gode män, läxhjälpare, idrottstränare, kurator, psykolog och barn, raseras dag för dag. Ensamkommande barn och unga befinner sig i en extremt utsatt situation som bara blir värre. De står snart helt utan den omsorg och det skyddsnät som ett svenskt barn i motsvarande ålder skulle ha haft.

Att rättssäkerheten är satt ur spel på Migrationsverket råder det inte längre något tvivel om. Att säkerhetsläget i Afghanistan förvärras dag för dag inte heller. Att Al Shabaab terroriserar Somalia är ett faktum. Ändå sätts unga människor i en situation där de blir åldersuppskrivna, får avslag, sätts i förvar och tvångsutvisas. 

Hanterandet är så fel ur alla aspekter, humanitärt, emotionellt, relationellt, samhälleligt och kostnadsmässigt. Vi riskerar att få tusentals barn och unga i hemlöshet, drogmissbruk, hopplöshet, trauma. Det fungerar inte. 

Jag hoppas att du fortfarande har lust att lyssna lite till. För nu kommer mina förslag på lösningar: 

Vi behöver stoppa omflyttningar av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.
Vi behöver frysa alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
Vi behöver ge ensamkommande som varit i Sverige i mer än ett år någon typ av permanent uppehållstillstånd, till exempel amnesti. 

Jag skulle så gärna vilja ha din hjälp med att verka för de här förslagen. Det skulle ge mig personligen ett hopp! Tack för att du lyssnat!

Vänligen Sara Edvardson Ehrnborg
en av grundarna och talespersonerna för rörelsen #vistårinteut 
Göteborg