Öppet brev till Magnus Manhammar (S)

ursäkt, deporterade flyktingar och tack till dig

2017-10-14

Hej Magnus!

 

Jag tror att jag är skyldig dig en ursäkt.

Jag är så förtvivlad och ledsen över hela läget med asylpolitiken, den nu evighetslånga "tillfälliga" skitlagen, mina vänner som deporterats till Kabul och lider verklig nöd där (ungarna blev uppenbart traumatiserade väldigt fort), mina vänner här som fasar efter sina avslag och mina vänner här hemma som förtvivlar så mycket över att förlora nära och kära att de blir sjuka av det. Jag önskar att jag hade siffror på vad enkom de sjukskrivningarna kostar, alla lärare som går i väggen, så jag kunde drämma de siffrorna i huvudet på din envisa bakåtsträvande betongkloss till partiledare.

Jag är också förtvivlad över vad den här situationen gör med vårt land. Polariseringen som bara växer, mellan dem som ingenting vet eller bara blundar eller hatar och tycker allt är bra och dem som engagerar sig så helhjärtat att de inte känner sig hemma längre blend de vänner och bekanta som inte gör det. Familjer får sprickor, hysteriska inställningar växer och politikerhatet flödar över i kommentarsfälten. Regeringspartierna får väldigt mycket hat i de forum där jag hänger. Tanter som aldrig någonsin engagerat sig politiskt eller trott att de var av det virke som aktivister mejslats ur skriver insändare, åker över halva landet för att demonstrera vi avvisningar och tar ett djupt andetag och gör något skitläskigt som att skriva direkt till en politiker.

 

När min begåvade och hängivna lilla konstelev, Fariba, och hennes lillebror försvann tio månader efter flyget gick till Kabul blev jag väldigt arg. Jag tror att de har dött, det går inte att få fram säkra uppgifter, jag har frågat andra vänner som nu bor i samma stad och de säger åt mig att inte ha falska förhoppningar om annat. Jag skrev till dig då. Jag skrev till alla S-märkta politiker jag hittade en epost till. Jag tror kanske inte att jag var så värst respektfull. Jag hyser ingen respekt för någon som röstade igenom den skitlag som splittrar de barnfamiljer jag umgås med, egentligen, men den som skriver en debattartikel som den du skrev i början av juni förtjänar både min respekt och en ursäkt för de hårda ord jag skickat före.

Det är inte särskilt kul att öppna mejlkorgen i dessa dagar av hatpopulism, det begriper jag. Jag blir ju uppringd hemma av nazister som hotar mig bara för att jag skriver någon kommentar på en öppen facebooksida (har nazister inget roligare för sig än att hänga på vi står inte ut och kartlägga alla som klickar gilla där? vilka sorgliga loosers). Ditt liv måste vara sjufalt värre än mitt på den punkten. Tack för att du står ut med det och vågar vara politiker. Jag gillar demokrati, och när vi inte har modiga Magnusar kvar som orkar är loppet kört. Så orka ett tag till, är du snäll, och säg till om det finns något jag kan göra från mitt lilla hörn i världen som skulle underlätta eller ge dig stöd. Särskilt när det gäller att få Löfvén att fatta att han inte kan vara så här osolidarisk längre, barnamördarpolitik är för SD, inte för socialister.

 

Tack! Förlåt, och tre röda rosor för att du har modet att ta ställning för förändring av det som är fel!

Sofia Lilja
Visby

Skriv för amnesti nu!

Detta är brev 27 av 44 i denna kampanj