Inemot 100 000 svenskar har engagerat sig i de utvisningshotade afghanska ungdomarna. Vi får höra inte bara ungdomarnas berättelser, i många fall skakande, utan också historierna om hur Migrationsverkets bedömningar gått till. 

- En pojke ledde sin äldre bror, nästan blind på grund av en progredierande ögonsjukdom, till Sverige. När storebror fyllde 18 år fick han flytta från familjehemmet till ett vuxenboende. 16-åringen ansågs kunna utvisas med storebror som nätverk i Afghanistan. När storebror fick sitt avslag begick han självmord.

De medicinska åldersbedömningarna är inte så säkra som vi hade hoppats. När metoden togs fram anlitades inte vetenskaplig expertis. Nu ifrågasätts metoden. 
http://lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2017/09/Resultat-av-aldersbedomningar-pekar-pa-felaktigheter-i-metoden/#comments

Många exempel finns i Rapport om rättsosäkerheten i asylprocessen för ensamkommande barn och unga, nyligen offentliggjord av rörelsen Vi står inte ut och mottagen av Riksrevisionsverket. Bedömningarna är ofta schabloniserade i stället för individuella. 
https://stoppautvisningarna.blogspot.se/p/migrationsverket.html 

Vi ser hur antalet papperslösa ungdomar ökar. Väntelistan med dem som ska utvisas växer med flera hundra per månad. Det tar många år innan de 12 000 är ute ur landet. Hur ska de leva under tiden – på gatorna, eller i ordnat boende med skolgång?

Om inte Migrationsverket omedelbart stoppar alla utvisningar till Afghanistan måste regeringen i dess ställe besluta om inhibition eller moratorium för utvisningarna.

Sverige kan inte lamslås av att regering och myndigheter lägger ansvaret på varandra. 

Åsa Norin
Umeå