Hej!

Var dag som jag cyklar till mitt jobb så ser jag förödelsen. Plastpåsar som flyger omkring, skräp som ligger i diket, fåglar som äter skräp.

Det är du och det är jag som bär skulden. För vi är människor.

Kan du vara min röst på havskonferensen i New York, snälla? Om inte min röst, snälla var djurens. Valens röst som dog och flöt i land på Norges kust. Den hade ätit plastpåsar.

Det stora problemet med plastskräp i havet oroar mig. Plastskräpet försvinner inte, det blir bara till mindre och mindre bitar. Vi måste stoppa nedskräpningen nu innan det flyter runt som microplast i vårat blod. Vi dödar oss sakta.

Skräpet i havet känner inte till några nationsgränser. Det är därför ett problem som kan lösas genom internationellt samarbete.

Tillsammans kan vi stoppa skräpet. Jag bidrar på följande sätt:

Jag lovar att aldrig skräpa ner.

Jag lovar att plocka skräp.

Jag lovar att uppmana andra att delta i uppropet! 

Jag lovar att undvika onödiga plastförpackningar.

Isabella, tack för din uppmärksamhet och om det känns motigt - tänk på att jag och många med mig bryr oss mycket om att haven och tar frågan om marin nedskräpning på stort allvar.

Hillewi Elgstrand
Helsingborg