Hej Katrin,
Jag skriver till dig i hopp om att du vill tänka om när det gäller planerna på att bygga på vår parkmark. Jag förstår att Stockholm behöver växa, men det finns gränser för vad vi kan förlora utan att det påverkar oss boende på djupet. När även parker börjar bebyggas känner jag att något viktigt håller på att gå förlorat.

För oss som inte har landställe, som inte åker bort på sommaren, är Västertorpsparken vår tillflyktsort. Där svalkar vi oss i skuggan, där leker barnen, där promenerar vi med våra äldre släktingar. Det är ett av få ställen där alla – oavsett inkomst – kan njuta av natur. Jag ser hur parken minskar stress, hur den förenar människor över generationsgränser.

När det nu planeras att ta bort en del av den blir jag ledsen, men också orolig. För vem bygger vi egentligen staden? Är det inte för oss som redan bor här, för att vi ska må bra, känna trygghet och samhörighet? Västertorp utan sin park blir en kallare plats – i dubbel bemärkelse. Vi får inte låta det ske.

Jag förstår att staden vill växa och att varje ny bostad ger ökade skatteintäkter – men det får inte ske till vilket pris som helst. För vad händer med staden när det inte längre finns något grönt kvar? När barn inte längre har skog att leka i, när äldre inte har någonstans att andas frisk luft, när fågelsång tystnar mellan husväggar?

Det är inte en mänsklig rättighet att bo just i Stockholm – men det är ett politiskt ansvar att se till att de som bor här vill stanna kvar. Människor flyttar inte till städer för betongen. De flyttar hit för livet mellan husen – det gröna, det mänskliga, det gemensamma. Ta inte bort det vi inte kan bygga tillbaka. Välj en annan väg.

Ha en fin-fin solig helg!
Daniel Holking
Västertorp