Hej Ibrahim. 

När jag var barn var du skolminister och besökte min skola. Det var stort. Du lyssnade på barnen och du hade åkt hela vägen till Linköping där jag växte upp. Somrarna spenderade jag på västkusten. I Lysekil gick jag på Havets hus och bestämde mig för att jag ville bli marinbiolog. Det som finns kvar av den drömmen är den turkosa plastvalen på en nyckelring jag köpte. 

Nu bor jag själv i Stockholm och tar del av den desperata kampen mot Preems utbyggnad i just Lysekil via sociala medier. Jobbtillfällen och pengar å ena sidan, Parisavtal och ett brinnande jordklot å andra sidan. 2020 är krisens år, men det är också modets år. Nu får regeringen ta över prövningen av Preemraffen i Lysekil. En oljeraff som kommer dränka varje milimeter mot ett bättre klimat och varje framsteg för en bättre framtid som tagits senaste åren.

Forskare är tydliga med att de mål som Paris-avtalet har kommer stjälpas om fossilindustrin får fortsätta släppa ut ökade koldioxidmängder. Vi måste lyssna på forskarna. Och vi måste lyssna på de barn och unga som tar kampen för klimatet, och som också får ta smällen av val styrda av tidigare generationer.

Det är krisens år, men också modets år. Ta ditt ansvar och bidra till en tryggare framtid för alla. Det är inte modigt att lyssna på fossilindustrin. Det är modigt och självklart att lyssna både till barn och forskare. Jag vet att du kan lyssna på barnen, Ibrahim Baylan. Jag tror att du är modig.

Vänliga hälsningar, 

Julia Märak Leffler
Stockholm