Hej Lena,

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen. Med tanke på den svåra situation som flyktingar redan befinner sig i vill jag påpeka följande.

Att försvåra, och för många helt omöjliggöra, en återförening av familjemedlemmar, som förslaget gör, skulle leda till helt förödande konsekvenser för både de människor som har lyckats fly hit, och för de anhöriga som finns kvar i farliga och hotfulla situationer. De som kommer att drabbas allra värst är barnen och kvinnorna.

Jag förstår att situationen är svår. Att kraven är höga från många håll. Men jag förstår inte hur vi ska klara av att leva med oss själva om vi inte försöker, lite till. Jag möter de här barnen flera gånger i veckan, i mitt arbete på en vårdcentral. De är så klart väldigt olika individer. En del blyga, förvirrade, rädda, svårt att anpassa sig, en tydlig frustration (som jag tror jag också skulle haft). En del nyfikna, med en enorm språkkunskap, skojar och väldigt tacksamma. Min favorit E (ja, jag har en favorit) fnissar åt hur få människor som bor i Sverige, vågar erkänna att han undrade vart han hamnat när han kom fram med tåget, det är ju mest skog här och han kommer från en stad med flera miljoner invånare. Men hur tacksam och glad han är, hur trygg han känner sig för här börjar han lära känna alla. De är alla unga pojkar. De flesta fäder finns inte längre. Antingen har de aldrig funnits, övergett familjen eller är de avlidna. Men alla har de mödrar och systrar hemma som väntar på vägarna ska bli lite mer säkra. Varför måste de åka gummibåt?? Jag förstår inte. E. pratar allt bättre svenska var gång vi träffas. Han vill studera på universitet, frågar mig vilket av de svenska som är mest ansett. Han vill läsa fysik. Han har fortfarande svårt att sova. Han gråter fortfarande när han är ensam på hemmet. Det är roligt att spela fotboll, han har kompisar. Men när han är ensam tänker och saknar hans mamma som är kvar och som han inte har möjlighet att veta om hon lever eller inte. Hans pappa dog när han var liten. Från journalen vet jag att E. och hans mamma och syskon flyttade då till morbrodern. Det blev inte bra. Morbrodern slog och misshandlade barnen. Och tvingar E.s mamma att prostituera sig för att få in pengar. När vi pratar så försvinner skrattet snabbt när tanken nuddar sin familj. Han åldras på en sekund tio år, blir alldeles allvarlig, försöker hålla sig men gråter ofta. Jag förstår inte hur jag ska orka möta alla dessa barn, alla dessa pojkar som så desperat behöver sina mödrar för att klara av den här fruktansvärda situationen de befinner sig, som riskerar att ärra och förstöra dem för livet. Varför får inte mammorna komma? 

Jag tänker att det får väl bli kaos i några år. Redan nu är det fullt med syriska män på min buss upp till sommarhuset på Öland. Bara män. Det är så konstig känsla. Var är kvinnorna? Jo de är kvar. För vägen är för farlig. Men varför får inte alla komma? Kriget kommer förhoppningsvis ta slut. Många kommer vilja återvända. Många kommer vilja bo i andra länder. Men hör, nu, idag, varför kan de inte få bo under mitt tak, för mina skattepengar, snälla? 

Jag vädjar till dig att använda din röst som riksdagsledamot för barns och vuxnas rätt till familjeåterförening och att få slippa leva i ovisshet om sin framtid. Rösta nej till den tillfälliga lagen.

Sara Carlqvist
Kalmar