Hej, Jag skriver till dig i hopp om att du vill tänka om när det gäller planerna på att bygga på vår parkmark. Jag förstår att Stockholm behöver växa, men det finns gränser för vad vi kan förlora utan att det påverkar oss boende på djupet. När även parker börjar bebyggas känner jag att något viktigt håller på att gå förlorat.
Hej, Jag vill lyfta min oro över att staden planerar att bygga på en del av vår park här i Västertorp. Jag förstår att det behövs bostäder, men att ta av vår gemensamma grönyta är inte rätt väg att gå. Det finns andra ytor att använda – men en park kan man inte få tillbaka när den väl är borta.
Hej, Jag vet att ni har ett svårt uppdrag – att få en växande stad att fungera för alla. Men som boende här i Västertorp måste jag ändå säga ifrån. När även våra parker börjar bebyggas känns det som att något skaver. Jag hoppas innerligt att ni kan hitta ett annat alternativ än att ta av vår värdefulla natur.
För oss som inte har landställe, som inte åker bort på sommaren, är Västertorpsparken vår tillflyktsort. Där svalkar vi oss i skuggan, där leker barnen, där promenerar vi med våra äldre släktingar. Det är ett av få ställen där alla – oavsett inkomst – kan njuta av natur. Jag ser hur parken minskar stress, hur den förenar människor över generationsgränser.
När det nu planeras att ta bort en del av den blir jag ledsen, men också orolig. För vem bygger vi egentligen staden? Är det inte för oss som redan bor här, för att vi ska må bra, känna trygghet och samhörighet? Västertorp utan sin park blir en kallare plats – i dubbel bemärkelse. Vi får inte låta det ske.
Jag har alltid sett parken som vårt gemensamma vardagsrum – en plats där alla får plats. Gamla, unga, föräldrar med barnvagnar, ungdomar på väg hem från skolan. Här möts vi, vilar, andas. Den är inte tom yta – den är full av liv. Det gör så ont att se den beskrivas som möjlig byggmark, som om dess värde bara räknas i kvadratmeter.
Vi pratar ofta om demokrati och jämlikhet – men när allmän parkmark tas i anspråk för byggande, är det de utan pengar, inflytande eller sommarhus som drabbas. Parker är det sista fria rummet vi har i staden. De måste få vara heliga.
Det känns som att vi invånare blir överraskade gång på gång. Här ska det byggas, där ska något tas bort, och plötsligt är hela vår närmiljö förändrad. Det är som att det saknas en karta, ett helhetsperspektiv.
Varje parkbit som försvinner kanske ses som liten i stadsplanen – men för oss är det en stor förlust. Och de små förlusterna läggs ihop. Västertorp håller på att förändras i grunden, men inte på våra villkor. Jag önskar att ni som fattar besluten tog ett steg tillbaka och såg helheten. Hur många gröna ytor har vi kvar? Hur mycket tål vi att förlora innan något väsentligt i stadsdelen går sönder?
När jag var liten tog min mamma mig till parkleken Lugnet. Nu gör jag samma sak med mina egna barn. Det finns ett lugn här, en själ, som sitter i träden, gångstigarna, klätterstenarna. Det är svårt att förklara för någon som inte vuxit upp här, men parken är en del av Västertorps identitet.
Att bygga på den är som att riva ett gammalt kulturhus – man kan inte ersätta det som gått förlorat. Vi behöver utveckling, ja – men inte till priset av vårt kollektiva minne. Låt parkens historia få fortsätta. Den är värd att skyddas, inte offras.
Mina barn älskar att klättra i bergen bakom parkleken, gömma sig bland granarna och bygga kojor av pinnar och mossa. Det är där de lär sig mod, kreativitet och respekt för naturen. Det är deras sagovärld, deras laboratorium och äventyrsplats. Och det gör ont i mig att tänka att mina barn – och alla andra barn här – ska förlora den.
För vad ska vi säga till dem när de frågar varför skogen är borta? Att det blev några hus till? Det går att bygga bostäder, det måste vi – men inte på bekostnad av barns rätt till natur. Den fria leken i skogsmiljö går inte att ersätta med en plastlekplats på innergården. Jag ber er: se på parken med barnens ögon. Låt deras natur få leva.
Jag går ofta i parken tidigt på morgonen. Det är något magiskt med att höra fågelsången bland tallarna innan staden vaknar. Det finns en mångfald här som inte syns vid första ögonkastet – blåmesar, koltrastar, ekorrar som rusar mellan grenarna. Det är en levande plats.
När jag hör att träden ska fällas för att ge plats åt bostäder känns det som att förlora en vän. Det här är inga träd som går att ersätta med några nyplanterade buskar vid ett hus. Det tar decennier att bygga upp det ekosystem vi har här. Fåglarna försvinner. Insekterna försvinner. Luften förändras. Jag ber er – låt oss tänka långsiktigt. Träd är inte dekoration – de är liv, skydd, klimatnytta. De är en gåva vi inte har rätt att ta bort från framtida generationer.
Under de senaste somrarna har det varit olidligt varmt – och då är det parken som räddat oss. Att gå in i skogsdungen, sätta sig under träden med en bok, känna svalkan – det är som att stiga in i en annan värld. När staden nu planerar att bygga bort delar av denna grönska känner jag en djup sorg.
Vi vet ju att städer blir varmare, vi vet att värmeböljor slår hårdast mot barn, äldre och sjuka. Så varför tar vi bort just det som skyddar oss? Träden skänker skugga, binder fukt, gör luften lättare att andas. De är vårt naturliga försvar mot extremvärme. Jag ber er att inte låta betong ta platsen för svalkande skugga. Västertorp behöver mer grönska, inte mindre.
Jag har bott i Västertorp i över tio år, och varje gång det kommer ett kraftigt regn blir jag påmind om hur sårbart området är. Vattnet samlas snabbt på gångvägar och i lågpunkter, och det är bara tack vare den gröna parken med sina träd och gräsyta som det inte blir värre.
När jag hör att staden nu vill bygga på delar av parken blir jag verkligen orolig. För mig är det inte bara en fråga om natur – det handlar om tryggheten för oss som bor här. Träden och marken fungerar som en naturlig svamp som suger upp regnet. Om vi bygger bort dem, var ska vattnet ta vägen? Vill vi verkligen skapa en framtid där barnens skolväg står under vatten? Jag vädjar till er – tänk på klimatet, tänk på nästa skyfall. Låt inte kortsiktigt byggande leda till långsiktiga skador.
Jag hoppas verkligen att ni som beslutsfattare kan se den större bilden och förstå hur viktig denna park är för oss som lever här varje dag. Vi vill inte vara emot utveckling – vi vill bara att den sker med omsorg, respekt och omtanke. Tack för att du tog dig tid att läsa.Jag hoppas innerligt att du kan hjälpa till att bevara vår park.
Jag ber er att tänka om. När ni fattar beslut om framtidens Stockholm vill jag att ni också tänker på vad som gör en stad levande och mänsklig – naturen, det gröna, det gemensamma. Parkerna tillhör oss alla. Och vissa saker borde få vara heliga. Tack för att du lyssnar.
Jag vet att det kanske bara är några träd på ett papper – men för oss är det mycket mer än så. Det är våra barndomsminnen, våra dagliga promenader, våra barns lekrum. Bygg gärna – men inte här, inte på parkmark och inte på bekostnad av det som gör livet i staden värt att leva.
Jag förstår att staden vill växa och att varje ny bostad ger ökade skatteintäkter – men det får inte ske till vilket pris som helst. För vad händer med staden när det inte längre finns något grönt kvar? När barn inte längre har skog att leka i, när äldre inte har någonstans att andas frisk luft, när fågelsång tystnar mellan husväggar?
Det är inte en mänsklig rättighet att bo just i Stockholm – men det är ett politiskt ansvar att se till att de som bor här vill stanna kvar. Människor flyttar inte till städer för betongen. De flyttar hit för livet mellan husen – det gröna, det mänskliga, det gemensamma. Ta inte bort det vi inte kan bygga tillbaka. Välj en annan väg.