Revolutionen i energivärlden startade för tio år sedan. Då hade kostnaden för att bygga samt driva sol- och vindelverk sjunkit så pass mycket att det gick att producera förnybar el billigare än med någon annan teknik. Det verkligt banbrytande bestod i att sol- och vindel till och med var billigare än råolja per energienhet.

Sedan dess är det möjligt att bygga ut billig elproduktion och använda elen för att ersätta fossila bränslen eller till och med producera bränslen.

Här hade Sverige bäst förutsättningar i världen. Här kunde visioner om att elektrifiera trafiken och producera fossilfritt stål direkt förverkligas. Vindkraften på land kunde byggas för mellan 20 och 50 öre/kWh. Dessutom hade vi redan vattenkraftverk som kunde balansera vindkraften. Sedan de sämsta reaktorernas stängts har de kvarvarande kunnat producera el för 22,5 och 40 öre/kWh. 

I andra länder behövde ny sol- och vindel först ersätta kvarvarande fossil elproduktion innan industrin kunde elektrifieras med lönsamhet. Att använda el för att producera bränslen, samtidigt som bränslen används för att producera el, är ju en dålig idé.

Men i Sverige kunde alltså utvecklingen dra igång direkt. Med Europas lägsta elpris samt möjligheten att producera mer vindel för under 50 öre/kWh, såg industrin möjligheter att bygga upp framtidens fabriker för att producera fossilfritt stål, batterier, fossilfria elektrobränslen och fossilfri kemiindustri. 

Med så låga elkostnader kunde efterfrågan på el växa i framtiden. 

Bara om elen var billigare än fossil energi skulle fossila bränslen kunna ersättas. Bara om elen produceras billigare än i andra länder skulle det kunna ske i fabriker just i Sverige. Båda dessa villkor var uppfyllda. 

Att vara först och starta utbyggnaden direkt var viktigt – inte minst för att när dessa fabriker väl har byggts så flyttar de inte.
Det här var, fram till regeringsskiftet, en möjlighet att skapa en industriell bas för ekonomiskt välstånd för flera generationer framåt – ungefär som vattenkraftutbyggnaden i början på förra seklet.

Men en sådan utveckling har också förlorare. Mest att förlora har det land som har störst intäkter från export av olja, kol och kärnbränslen: Ryssland. Men också ägarna till den internationella fossila industrin. 

Deras gemensamma intresse att förstöra den svenska utvecklingen tycks nu ha vunnit.

Genom så kallade tankesmedjor och mobilisering av mer eller mindre införstådda personer och politiska partier har Sverige tappat försprånget.

Låtsas-människor, nät-troll eller avatarer, i sociala medier har drivit kampanjer mot vindkraft, mot solenergi och mot bioenergi. Nätverken bakom har hittat något som är sant, såsom att vindkraftverk släpper ifrån sig mikroplaster eller att eldning av biologiskt avfall släpper ut koldioxid, och driver – utifrån dessa påståenden – kampanjer utan att tillåta kvantitativa jämförelser eller perspektiv.

Kampanjerna saknar också civiliserad ödmjukhet och vilja till diskussion eller debatt. En titel som ”Allt du behöver veta om…” försöker utesluta kunskap.

Den nuvarande regeringen har sedan skapat en alternativ ekonomisk logik. Medan industrins strateger såg att billig el gör det möjligt att ersätta fossila bränslen med el, argumenterar regeringens företrädare för att elkonsumtionen ska öka till minst 300 TWh per år 2045 – och då behöver vi bygga elproduktion i form av kärnkraft till vilket pris som helst.

En förutsättning för att kunna tvinga in ny kärnkraft som kostar minst en, förmodligen två till tre kronor per kWh, är stora subventioner till anläggningarna. Om de ska betalas av elkunderna blir elpriset så högt att det inte blir någon efterfrågan på mer el i Sverige.

Industrin investerar då i länder där den slipper betala för dyra subventioner. Samtidigt skulle utbudet av subventionerad elproduktion leda till lägre priser på elmarknaden, vilket i sin tur skulle göra att de existerande kärnkraftverken slås ut och utbyggnaden av vindkraften blir olönsam. Risken för att regeringen driver igenom detta har redan stoppat investeringar i industrin och i annan typ av elproduktion i Sverige.

Regeringens alternativa ekonomiska teori kommer att skada landet. Det är inte bara planekonomi – det är dålig planekonomi.

Projektet att bygga kärnkraft är Sveriges största statliga företagsstöd någonsin. Det är också lömskt, då alla kostnader läggs på kommande generationer och regeringar. 12-15 kommande riksdagar får, om regeringens proposition går igenom, sina budgetar bundna av denna regerings åtaganden.

Sättet som regeringen vill dela ut subventionerna på ger också goda förutsättningar för korruption. Regeringen vill få lova företag att kommande generationer skattebetalare ska ge dem i storleksordningen 1 000 miljarder kronor – kanske flera gånger mer. Och detta ska göras utan konkurrens, utan transparens och utan chans att överklaga regeringens avtal.

Det ger politikerna möjlighet att ge företagen pengar på villkor att de sedan gynnar politikerna själva. När korruption omfattar många miljarder kronor kan man också lägga väldigt stora summor på att dölja hur skattebetalarnas pengar färdas tillbaka till politikerna.

Kärnkraftsföretag tar emot skattebetalarnas pengar. Företagen betalar för överprisade tjänster från underleverantörer och konsulter i flera led, via internationella företag, i flera länder med flera konton.

Efter många turer kan pengarna till slut återvända som konsultarvoden till enskilda politiker, deras företag och pensionsfonder, eller till partikassor.

Men kanske är det mest troligt att pengarna till sist hamnar hos tankesmedjor som Timbro, Ratio, Tidningen Näringslivet eller andra kampanjorganisationer vars uppdrag är att under kommande decenniers valkampanjer stödja de partier som har kunna dela ut subventionerna.

Om riksdagen godkänner propositionen om finansiering och riskdelning vid investering av kärnkraft – omröstning sker den 21 maj – och ger regerings företrädare denna möjlighet, är det svårt att tro att makthavarna kommer att kunna motstå frestelsen.

Vi har ju idag ministrar som inte kunnat motstå att tjäna betydligt mindre pengar på aktieaffärer i samband med regeringsbeslut.

Samtidigt handlar det nog inte i första hand om enskilda ministrars välstånd. Mer troligt är att det är ett sätt att kanalisera miljarder för att köpa framtida politisk makt. Det har använts i andra länder – nu vill man prova om det fungerar bra bland naiva väljare i Sverige

Den svenska statsförvaltningen har redan skadats av att regeringen ersatt beslut på sakligt underlag med kontrakterad politik från kalaset på Tidö slott. 

Detta upplägg för korruption är värre. Det riskerar den demokratiska processen i grunden. "