Hej,

Mitt namn är Agnes Sundholm jag är 16 år gammal och bor i Väröbacka som ligger i utkanten av Varberg tillsammans med min familj. Som person har jag genuint haft lätt att ta kontakt med andra människor och jag tror om bara intresset och viljan för att ta kontakt med en annan människa bara finns där kn du utsätta dig för vilken typ av kommunikation som helst. Språket har haft en viktig och stor del i mitt liv då det utan att blinka bästa sättet att ta kontakt med andra människor, trodde jag.

Inom loppet av några månader har livet för mig och min familj minst sagt förändrats. Två gamla förskolor i närheten började användas som flyktingboende för killar ifrån Afghanistan och Syrien. Vi visste, speciellt jag och min mamma att detta var något stort och någonting positivt som vi drivit på sedan det först kom på tal. Mamma jobbar numera med svenska 2 i skolan det nyligen började åtta pojkar i femton till sexton års åldern. Sedan mamma började med att undervisa dessa pojkar har jag som hennes dotter har aldrig sett henne så glad och passionerad för sitt jobb som nu.

Mammas jobb har varit ett lyft för hela min familj, våra vänner och bekanta nu och för kanske resten av våra liv.

Vi har öppnat upp vårt hem för dem och bjuder hem någon minst en gång i veckan. Både jag och mina två småsystrar älskar de stunder vi får besök och tillsammans skapar vi möten som är livsstärkande för alla som vill delta. Det vi gör är enkla saker där andra saker än språket spelar roll, som att spela spel, spela fotboll, åka ut på mindre utflykter men även att läsa böcker, räkna matte och att prata svenska. Vissa har lärt sig språket jättebra medan vissa kommunicerar på andra sätt, vilket även vi gör. De är mina vänner, om inte en del av min familj.

En speciell person som gjort ett otroligt avtryck i varenda hjärta är någon jag väljer att kalla för E.

E kom från Afghanistan för cirka ett och ett halvt år sedan och är nu femton år gammal. Han placerades hos ett underbart pensioners par av egen vilja och kallar dem för sin mamma och pappa. När E skulle få sitt uppehållstillstånd och sitt pass för några veckor sedan kom det med förödande nyheter, migrationsverket sa att E var arton år och måste lämna landet. Lämna landet? Lämna sin familj, igen?

Allt dessa killar drömmer om är allt det som för oss är så självklart, ett hem, en familj och undervisning.

Att utvisa dem är att krossa deras drömmar, om inte att krossa deras liv? Varför?

Att Sverige som innan har stått för en human och generös flyktingpolitik nu ändrar kurs och strider emot FN:s barnkonvention får mig att skämmas för att vara svensk. Vi lovar för att sedan bryta.

Detta är så viktigt för mig, för dem. 

Rösta nej: rösta för liv.

Med vädjan och hoppfulla hälsningar

Agnes Sundholm

Väröbacka, Varberg