Hej Suzanne,

Jag heter Kinna och är en av grundarna till rörelsen #vistårinteut. Du kanske har hört talas om rörelsen som funnit sedan september 2016 och som sprider sig snabbt i Sverige. Vi är en partiopolitisk enfråge rörelse med syfte att förändra den hemska situation som ensamkommande barn och unga befinner sig i och har gjort de sista åren när de blivit en bricka i ett politiskt spel. 

Jag vill gärna förklara för dig varför jag inte anser att det finns någon rättsäkerhet för ensamkommande barn och unga längre:

Asylproccsen tar nu upp mot två år och ibland ända upp till tre år enbart detta är argument nog för att det inte är rättsäkert. För några år sedan pratade vi om att en asylutredning för ensamkommande flyktingbarn skulle inte ta mer än 6 månader då barnen på grund av sina traumatiska upplevelser i sitt hemland och under flykten inte klarade mer utan att bli återtraumatiserade igen. Nu är det ingen som protesterar eller tycker det är anmärkningsvärt att det tar 2-3 år. 

En annan sak om pratades om tydligt var hur denna tydligt definerade grupp som skör och mycket utsatt var i stort behov av stabilitet, tydligt sammanhang i närområdet och trygga vuxna runt omkring sig för att inte fördjupa deras pyskiska ohälsa ytterligare. Nu flyttar vi runt dessa ungdomar i asylprocessen utan en tanke på detta och de mår sämre och sämre. Självmordsförsöken ökar då de inte har det trygga och stabila sammanhanget kvar när de flyttas till migrationsverkets vuxenboende långt ifrån den enda trygghet de hade i världen. Blir av med sitt nätverk, sin skola och sin godman. Helt plötsligt när man fyller 18 år eller när man blivit åldersuppskriven ska man klara hela asylprocessen själv både rent psykiskt men också rent praktiskt och juridiskt.

Inte nog med det utan sedan är det ju de godtyckliga åldersuppskrivningarna där migrationsverket skrivit upp ca 6000 barn de sista åren och detta har fått extrema konsekvenser eftersom kommunerna också valt att gå på migrationsverkets åldersuppskrivningar trots att besluten inte vunnit laga kraft och då har de ramlat ur socialtjänsten helt plötsligt och blir då fråntagna allt stöd och anses som vuxna. Detta trots att migrationsverket själva i sin kvalitetsrapport för 2016 säger att 60% av besluten är tagna utifrån felaktiga utredningar. Av de åldersuppskrivna är det 10% som får uppehållstillstånd.

En annan stor prolematik är att när de fyller 18 år på grund av att asylprocessen dragit ut så länge på tiden eller att de blir åldersuppskrivna så finns det inte längre någon vi kan skriva orosanmälningar till och därmed heller ingen som är ansvarig för om övergrepp begås mot den eller om de mår extremt dåligt. Ingen myndighet har längre det uppdraget. 

Det finns också starka incitament för att kulturen på migrationsverket har blivit mycket avhumaniserad när fd anställda har uttalat sig och visat på en bild av hur produktionsmål, effektivisering och jaga pinnar (antal beslut en handläggare kan ta) blivit vardag. Vårt nätverk av proffesionella inom många olika yrkesgrupper men framförallt alla godemän som finns med på alla möten vittnar om avsaknaden av barnperspektivet och kunskapsbrist om barn och trauma där checklistor och mallar ersätter denna kunskap, bemötande hos myndighet och domstol som om det vore ett brottsmål. Besluten ta på mycket bristfälliga grunder och praxisen hellre fria än fälla som alltid gällt innan när det gäller ensamkommande flyktingbarn är totalt bortblåst och icke trovärdig och för detaljfattiga berättelser har istället blivit det vanliga vid avslag. 

Det säg att alla med skyddsbehov ska få stanna men det stämmer inte längre då vi vet att de allra flesta som kommer har skyddsbehov men många får avslag trots detta. Det handlar numera om att alla som kan BEVISA att de har skyddsbehov får stanna. De var barn med skyddsbehov när de kom.

Vi är en rörelse av många olika yrkesgrupper som har stor erfarenhet av att jobba med barn och unga i mycket utsatta situationer och vi är alla totalt överens om att detta är det värsta vi har sett och upplevet under hela våra yrkeskarriärer. Och vi upplever inte det utifrån att vi saknar kunskap, kompetens eller kraft över att det är ett svårt jobb utan vi upplever det utifrån att det helt enkelt inte är rättsäkert för dessa ungdomar och vi kan verkligen inte stå ut med att Sverige behandlar en grupp på ca 20 000 ungdomar så här fruktansvärt illa. 

Vi är lärare. socionomer, psykologer, jurister, läkare, sjuksköterskor, godemän, familjehem, präster, diakoner, behandlingsassistenter, volontärer mfl och vi kan verkligen inte förstå att inte ni som politiker inte lyssnar på oss när vi säger gång på gång att detta måste få ett slut. Detta handlar om en grupp ungdomar som skulle kunna vara en resurs för vårt samhälle och som vi en gång tog emot med öppna armar och nu behandlar vi dem som brottslingar utan någon som helst hänsyn till hur dåligt de mår. 

Är det värdigt ett land som Sverige att behandla en grupp barn och unga på det här sättet? Varför gäller inte socialtjänstlagen dessa ungdomar? Vi har varit stolta över i vårt land över den rättssäkerhet vi alltid värnat om för barn och unga. Nästa år är det tänkt att barnkonventionen ska bli lag men är det verkligen möjligt när detta pågår?

Jag hoppas att kommer jobba för att snabbt stoppa alla omflyttningar i sucicidpreventivt syfte, att stoppa alla utvisningar som idag sker till länder med väpnade konflikter och att ge den ungdomar som varit här mer än ett år permanenta uppehållstillsånd (amensti) så de kan börja läka och bidra till vårt samhälle och så vi i hela civilsamhället som är engagerade i detta och alla yrkeskategorier kan börja jobba med inkludering och postiv samhällsutveckling tillsammans med dessa ungdomar och alla andra i landet istället för att varje vaken sekund jobba med att hålla dem vid liv tills vi ska utvisa dem.

Kinna Skoglund
Grundare och talesperson #vistårinteut