Open letter to Christer Nylander (L)
amnesti för ensamkommande barn och unga
Hej Christer,
Jag som skriver till dig är engagerad i rörelsen #vistårinteut, en partipolitiskt oberoende rörelse med en åttatusenhövdad kärna av professionella och ideella som i sina uppdrag dagligen möter ensamkommande barn och unga.
#vistårinteut kräver
1 Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.
2 Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
3 Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.
Ensamkommande barn och unga befinner sig just nu i en extremt utsatt situation och det blir bara värre. Nu rådande övergripande riktlinjer och praxis ställer ensamkommande barn och unga utan den omsorg och det skyddsnät som ett svenskt barn i motsvarande ålder skulle ha haft.
Det är med viss respekt som jag vänder mig till dig med detta mail. Jag har aldrig förr i mitt drygt 50-åriga liv skrivit till en politiker i någon fråga. Nu känner jag dock att det är dags även för mig att göra allt vad jag kan för att förmedla min vardag och göra vad jag kan för att hjälpa personer som står mig nära. Det verkar nämligen som att ni politiker ofta inte är medvetna om det som för mig och många andra är uppenbart.
Jag arbetar som lärare på högstadiet i en ganska liten skola (knappt 200 elever) och mina ämnen är engelska, italienska och svenska som andraspråk. Det ämne som engagerar mig mest är svenska som andraspråk, SVA. I mitt arbete med SVA möter jag ungdomar från olika länder såsom Thailand, Libyen, Polen, Ryssland, Albanien, Syrien, Irak och Afghanistan. Det är ett väldigt berikande arbete, där både eleverna och jag lär oss och varandra mycket. Knappt hälften av mina elever är ”vanliga invandrare”, andra dryga hälften är flyktingar. En del av eleverna är födda i Sverige, men de flesta är födda i ett annat land. Av dem som är flyktingar är knappt 30% ensamkommande från Afghanistan och Irak. Av mina elever är alla utom en glada och tacksamma över att få vara i Sverige. En enda – en syrisk pojke – skulle vilja åka tillbaka till sitt hemland direkt och vill absolut inte varken gå i skolan eller lära sig svenska. Övriga deltar med varierande intresse i skolundervisningen, men de flesta är väldigt intresserade av att lära sig svenska och har hög närvaro i skolan. De är som regel mer skötsamma än de svenska eleverna, om man bortser från deras svårighet att lära sig komma i tid till lektionerna.
Det märks stor skillnad mellan de flyktingar som är här med sina familjer och dem som är ensamkommande. De som är här med sina familjer är betydligt tryggare och de som inte är hårt hållna av sina föräldrar är inte särskilt flitiga i skolan. De är med andra ord ganska lika de svenska eleverna. De ensamkommande är å andra sidan som regel väldigt flitiga och tacksamma över att få gå i skolan. De läser läxor till sent om kvällarna, lämnar in uppgifter i tid, är aktiva på lektionerna och tycker att lov och helger är tråkiga. Detta gör de trots att de många gånger lider av mardrömmar om nätterna och är oroliga för sina anhöriga i hemlandet. Många av dem skadar sig själva och har mer eller mindre djupa och färska skärsår i sin vänsterarm (om de är högerhänta). Många gråter och någon tänker till och med på självmord.
Alla mina flyktingelever med familj har uppehållstillstånd och fick det ganska omgående efter sin ankomst, en del hade t.o.m. PUT och fullständigt personnummer innan de kom hit (anhöriginvandrare kallas de kanske?). Mina ensamkommande flyktingelever har i många fall fått PUT efter kortare eller längre väntan. Det gör stor skillnad för en ensamkommande elev att få PUT. Eleven blir direkt tryggare och lugnare och kan koncentrera sig lättare på skolan. Veckans ordspråk i Lärarkalendern för ämneslärare stämmer verkligen: Den som inte fruktar för framtiden kan njuta av nuet (Thomas Fuller). En av mina elever fick vänta 1½ år på sitt besked och hann under den tiden gå från att ha varit en otroligt ambitiös elev till att bli en elev utan hopp om framtiden som började strunta i skolan och livet.
Med dessa erfarenheter och med all information som finns att tillgå via radio, Internet och inte minst mina elever och andra vänner och bekanta, så vill jag vädja till dig att göra något. Du har möjlighet att påverka och rädda tusentals unga ambitiösa flyktingar som befinner sig i Sverige. Som du har fått veta av många andra i min situation, så kan även jag intyga att de afghanska ungdomarna är minst lika skötsamma som svenska ungdomar. De är dessutom flitiga och väluppfostrade, hjälpsamma och artiga, egenskaper som inte utmärker en typisk svensk högstadieelev. De har också lärt sig skaplig svenska under kort tid och de har integrerat sig i det svenska samhället. De fortsätter att integreras väl i samhället mycket på grund av det faktum att de är ensamkommande. De påverkas mycket av svenskarna runt omkring dem, medan de flyktingar som är här med sin familj egentligen bara byter miljö. Det kan vara en stor förändring för dem men min erfarenhet är att de ofta fortsätter leva samma familjeliv som i hemlandet med samma värderingar som där och ofta integreras inte i någon högre grad. Det är lite som när svenska pensionärer flyttar till Spanien och fortsätter läsa svenska tidningar och dricka Gevalia. På klassresan till Göteborg med två övernattningar med min årskurs 9 var alla ensamkommande flyktingar med, medan ingen av flickorna som har familj här fick följa med utan bara pojken. De ensamkommande som ännu inte hade fått besked på sin asylansökan fick följa med men vågade inte: de kände sig inte trygga att röra sig utanför skolan, hemmet och närmiljön.
Du har samma tillgång som jag till information via nät och radio. Du kan inte ha undgått att förstå att det råder inbördeskrig i Afghanistan och att läget där blir värre månad för månad. När jag åt frukost i morse hörde jag på radion att det hade inträffat ännu ett dåd i Kabul med många döda, i dåläget över 30 personer. Du som har makt att göra något, tala med regeringen och be dem stoppa utvisningarna till Afghanistan! Och du, säg inte att det är Migrationsverkets ansvar och beslut, för det tror jag inte på. När Mikael Ribbenvik fick samma och andra krav på sig svarade han ”Skjut inte på budbäraren”, vilket talar sitt tydliga språk. Regeringen och Migrationsverket skyller på varandra. Under tiden utvisas unga människor till krigets Afghanistan, till ett liv i misär, krig, våld, hunger, prostitution, död. För många av dem är det ett helt främmande land, där de aldrig har varit. När regeringen och Migrationsverket skyller på varandra liknar de rättsfall där det står klart att två brottslingar har genomfört ett brott, men där de skyller på varandra och båda går utan skuld och straff. Den största skillnaden här är att deras uppförande och bristande ansvar tar ifrån lovande, skötsamma, ambitiösa ungdomar den trygghet och framtid som de har fått uppleva i vårt land. Du känner kanske själv många av dem personligen. Du kanske har fått träffa Ahmad och Mujtaba i Almedalen i år, om du var där, för de lyckades intervjua alla partiledarna och andra politiker där. Du har kanske också träffat Ali, som har skrivit en bok och gett ut. Ahmad, Mujtaba och Ali är inga överambitiösa undantag, de utgör regeln för hur afghanska ungdomar i Sverige är. Ahmad och Mujtaba har båda fått tre avslag på sina asylansökningar. Det skulle vara ett stort slöseri att skicka iväg dem. Låt dem få bli en del av Sveriges framtid! De – och andra i deras situation – är en tillgång för Sverige, inte en belastning.
Amnesti betyder i sin renaste form nåd. Vi ber regering och riksdag att visa nåd mot våra ensamkommande barn och unga. Vi anser att de har lidit nog och kämpat klart. Nu behöver de ett liv i trygghet så att de kan bidra till bygget av vårt fantastiska land precis som alla andra barn och unga i Sverige.
Humanitärt är det en tragedi att vi deporterar barn och unga till några av de absolut farligaste länderna i världen. Afghanistan, Irak och Somalia är länder som samtliga placerar sig bland de sju värst terrorutsatta på Global Terrorism Index 2016. När det gäller Afghanistan, varifrån de flesta ensamkommande kommer, konstaterar FN:s organisation på plats (UNAMA) att 2016 blev det värsta året någonsin när det gäller antalet civila offer. UD avråder svenskar från alla resor dit och Amnesty konstaterade att säkerhetsläget i Afghanistan nu är så dåligt att inga flyktingar bör sändas tillbaka dit.
Jag vill att du verkar för att Sverige snarast tar beslut om amnesti för alla barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.
Catarina Berg Orioli
Eslöv